fredag 31 januari 2014

Olympus has fallen


Efter att se de höga omdömena, den digra skådesspelarlistan och den oscarsbelönade regissören, hade jag ganska högt ställda förväntningar på Olympus Has Fallen. Den visserligen överdrivet dramatiska inledningen ger också en viss förhoppning om att detta är en lite mer mångbottnad actionrulle. Men strax inser jag att detta trots allt främst är en väldigt påkostad actionfilm enligt standardformulär 1A.

Syd-Koreas president är på besök i vita huset och man ska förhandla om fördjupat samarbete med USA. Plötsligt visar det sig att hela den Syd-Koreanska delegationen bortsett från presidenten själv består av Nord-Koreanska superterrorister som på exakt 13 minuter fullständigt demolerar hela Vita Huset, kidnappar de båda presidenterna samt några av den amerikanska presidentens allra närmsta ministrar, samt massakrerar samtliga övriga i Vita Huset inklusive hela Secret Service, CIA och militärets infanteristyrkor. Detta blir naturligtvis fullkomligt överdrivet och orealistiskt, men ändå en ganska skön kontrast som ändå visar på viss självinsikt och sårbarhet hos USA, även i Hollywood. Så långt en ganska spännade och ändå lite halvovanlig actionhistoria och man är uppe på tårna(speciellt om man ser på HDTV med Blu-ray och fullt surround) MEN sen kommer då hela standardpaket in och Gerard Butlers karaktär Mike Banning en fd Secret Service man med lite brokig historia(inblandad när the first lady gått bort) klarar sig under attacken och står nu plötsligt ensam mot hela terrorstyrkan. Han blir då precis som John McClain(Bruce Willis, Die Hard) eller John Rambo(Sylvester Stallone, Rambo) före honom helt plötsligt en övermänsklig elitsoldat. Som ensam utmanövrerar, hela styrkan genom list, snabbhet, styrka, pricksäkerhet och psykologi, en efter en. Han räddar presidentens son, avslöjar den amerikanska förrädaren, eliminerar samtliga terrorister, fritar presidenten samt stoppar kärnvapenstridsspetsarna från att detonera i sina bunkrar över hela USA. En sann amerikans patriot som helt enkelt är lite bättre än alla andra människor på allting. Naturligtvis sänker detta filmen som helhet även om effekter, ljud och actionsscener är klanderfria.

Vad gäller skådespelarna så gör alla ett stabilt dagsverk, vare sig mer eller mindre. Aron Eckhart har aldrig varit någon favorit hos mig och gör en enkel men helt ok insats som USAs president. Gerard Butler som i mina ögon går lite upp och ner från roll till roll gör en stabil insats som amerikansk superhjälte, Morgan Freeman gör en lågmäld men cool insats som tillförordnad president under krisen. Övriga biroller görs bra men utan att på något sätt sticka ut. Den neda som höjer sig något över de övriga och som känns som en något mer välagerad figur är Angela Bassetts figur som secret service directorn, Lynn Jacobs. Manuset är ok i sitt syfte och dialogerna flyter hyfsat bra även om de inte ger något utöver det tilltänkta action/spänningsspåret. Den största besvikelsen för mig är väl egentligen regissören Antoine Fuqua som med Training Day, Tears of the Sun och King Arthur har höjt sin egen ribba och bär en viss touch av de lite oväntade och extra med sig i en film med denna budget. Detta tycker jag inte man får levererat här. En stabil och "häftig" actionfilm med visst mått av spänning men framförallt bra effekter som absolut fungera som underhållning på en vardagskväll. Men Olympus has fallen lyfter dessvärre aldrig till nästa nivå och kommer inte att ta plats på några topplistor.



Betyg(1-10): 6

Plus till: Stormandet av Vita huset, och en viss uppvisad "svaghet" i den annars så heligt perfekta amerikanska Hollywood-fasaden.
Minus till: För amerikanskt i alla sin "pampighet", lite väl enkelspårig och orealistisk i sin handling.


Bästa Citat: "Get me some coffee. Half and half. Three sweet'n lows. In a real cup. Not one of those paper or Styrofoam things."


Medpassagerare: 5 min fru, för mycket skjutande, röriga actionscener.


Regissör: Antoine Fuqua


Produktionsår: 2013

tisdag 28 januari 2014

Stand Up Guys


Stand Up Guys är en liten småtrevlig aktionkomedi som kanske egentligen mest bärs upp av nostalgin i att se tre Hollywood-legender gör sitt kanske sista gemensamma åk i denna filmkategori. Filmen startar med att Pacino(Val) som spelar en gangster som är 60 plus släpps ut ur fängelse efter att ha avtjänat ett långvarit straff (28 år). Utanför murarna väntar partnern och bästa vännen Walken(Doc) på honom. Man får reda på att Pacions karaktär haft ihjäl en gangsterboss son och att Walken är nu som bästa vän kontrakterad för att lönnmörda Pacino så fort han kommit ut. Mordet på bästa vännen skall vara straffet för Walkens inblandning och om han inte utför det kommer hans barnbarn att dödas. De får ett dygn på sig att umgås sen skall Pacino avrättas. Det till åldern komna paret tar tillfället i akt och tar igen förlorad tid med fest, prostituerade och småbrott. De bestämmer sig för att fixa några våldtäktsmän som en slags sista show-down och involverar gängets forna chafför(Arkin). Den publikdragande trion verkar ha haft roligt under inspelningen och de fungerar bra tillsammans på vita duken. Närvaron är hög och en del dialoger känns äkta. Dock kunde man gjort en runda till med manus som stundtals blir lite krystat och framförallt finns en del "one-liners" som faller platt. Birollerna som Arkins dotter(Margulies) och Walkens barnbarn(Timlin) är bra, men övriga biroller lämnar en del kvar att önska.

Överlag är det en smårolig och lätt nostalgisk kvällstripp som åtminstone jag känner att jag inte vill ha ogjord, men det är inte iheller den första rullen man plockar fram för att se om.


Betyg(1-10): 6

Plus till: Närvaron, Nostalgin och vardagsreflektionerna om framförallt åldrande.

Minus till: Lite väl tunn story, ibland lite fåniga repliker.

Bästa Citat: "Yeah, well, my life is full of not good ideas."

Medpassagerare: ingen

Regissör: Fisher Stevens

Produktionsår: 2012