Johan Falk 7:Spelets Regler

Den svenska kriminalthrillerserien om Johan Falk har fått en fortsättning och man gör helt klart för mångas synpunkter om att vara den nya Beck eller Wallander. Den största skillnaden med Falk och de övriga två(tre om man vill räkna in Irene Huss) är ju att Falk inte baseras på böcker utan snarare på verkliga brott och verkliga händelser. Just den realismen skiner faktiskt igenom på många ställen och även om de tre första mer fristående filmerna i serien(Noll Tolerans, Livvakterna och Den tredje vågen) är ännu bättre just vad det gäller realismen i brotten och i brottslingarna så håller denna serien faktiskt en högre klass än sina konkurrenter på marknaden. Anders Nilsson är bra på att få fram en trovärdig story och har numera ett team med sig som hjälper till. Skådespelarna är bra och naturliga, även om det fortfarande känns konstigt att se Mikael Tornving i denna typ av roll. Joel Kinnaman fick efter förra "säsongen" större uppdrag och han är en väldigt bra skådespelare. Eklund fungerar som rutinerad och lite egensinnig polis med ett underliggande temperament och raseri. Över lag är fler skådespelare mer genuina i sina roller här än i de andra serierna, och då tänker jag främst på de mindre rollerna. Som svensk filmserie är Johan Falk helt klart att rekommendera och den fungerar bra för en större massa utan att bli alltför trist. Dock brister man något i vissa lägen bland annat att man för tydligt bygger upp för nästa film i serien och framförallt mot slutet där man vill lite för mycket på en gång för att det ska hålla ihop.

Betyg(1-10): 6

Plus till: Bra realism i brottsligheten och i polisarbetet. Kinnaman är riktigt bra när han "brinner" i rollen.

Minus till: Lite för mycket av situationskomedi i slutet när för många poliser och för många brottslingar är på samma begränsade plats utan att något går fel på riktigt.

Bästa Citat: "Den där nojan har hållt mig vid liv i såna fall"

Medpassagerare: "spännande, lite brutalt" betyg: 7

Regissör: Charlotte Brandström

Produktionsår: 2012

Commissario Montalbano: Il Ladro Di Merendine

I första delen av filmserien om Kommisarie Montalbano får vi i lagom lugn takt lära känna kommisarien och hans medarbetare när de reder ut ett som det tycks relativt enkelt mord på affärsman, men relativt snart dyker det upp kopplingar till ett annat mord på en tunisisk sjöman och utredningen kompliceras för att så småningom leda till en organisation i undre världen. Den svenska titeln är Den tunisiske sjömannen och överlag är det en behaglig och lättsam kriminalhistoria med allvarliga undertoner. Helt klart sevärt och underhållande. Litet plus till försöken med det besvärliga förhållandet mellan Salvo(Montalbano) och hans flickvän Livia samt känslorna som inbegrips när det kommer in barn i bilden. I det stora hela en Italiensk variant på Beck och Wallander om än lite mindre påkostad. Enda minuset är väl Polissekreteraren som ska vara med och lätta upp stämningen på Italiensk manér det är småroligt men förstör samtidigt det seriösa tankarna i filmen.

Betyg (1-10): 6

Plus till: Miljön och försöken att göra karaktärerna mångbottnade

Minus till: Den klumpige och korkade polissekreteraren

Wallander 16: Kuriren

Såg den 16:e delen ur den "nya" Wallanderserien igår kväll, och betraktar man det som en TV-serie, snarare än långfilmer är filmerna ganska bra. Sett till hela serien var det ingen film som stack ut på något sätt, utan ett ganska medelmåttigt "avsnitt". Lite försök till djup dök upp genom, hot mot polisaspiranten Isabelle, men det nådde inga större höjder. Samantaget var det en ok kriminalhistoria om knarkhandeln i Ystad, med försök att visa på gänguppgörelser om knarkmarknaden, med den lokala MC-klubben som blir underhuggare till i området nyetablerade "Juggemaffian". Helt ok som kvällsunderhållning i det stora hela, förutom MC-gängets president som var uselt spelad, av någon(ska kolla upp vem) som inte alls passade i rollen.

Betyg(1-10): 5

Plus till: Lena Endre som gör sin roll som åklagare bra.

Minus till: Mc-gängets president som helt saknade trovärdighet.

Heat

För att börja någonstans, så börjar jag med att skriva lite om en av mina absoluta favoriter.

Heat

Michael Mann som är regissör till detta mästerverk har gjort samma film tidigare, då med en klart lägre budget och ett mycket "kornigare" resultat, filmen som Heat är en re-make på heter L.A. Takedown och är från 1989 med biroller av bland annat Michael Rooker(Henry: Portrait Of A Serial Killer, från 1986, mycket sevärd lågbudgetfilm baserad på en verklig seriemördares liv) och Daniel Baldwin(svårt att hålla reda på Baldwin bröderna men Mulholland Falls, från 1996, är nog Daniels bästa film). Förutom Heat och L.A. Takedown, har Michael Mann regisserat bland annat: Manhunter(1986), The Last Of The Mohicans(1992), The Insider(1999), Ali(2001) och Collateral(2004).

Heat spelades in 1995 och har en av filmhistoriens bästa rollbesättningar med Skådespelare som Robert DeNiro, Al Pacino, Val Kilmer, Tom Sizemore, Jon Voight och Diane Venora i större roller samt Mykelti Williamson, Natalie Portman, Ted Levine, Wes Studi, Ashley Judd, Danny Trejo, Amy Brenneman, Dennis Haysbert och William Fitchner i mindre biroller, helt sanslöst egentligen.

I filmen får vi följa två "team", ett från vardera sida av lagen, med vars en karismatisk ledare i form av skurken McCauley(DeNiro) och polisen Hanna(Pacino). Båda lever för sina respektive yrkesroller och allt annat i livet läggs åt sidan och hanteras bara som "hinder i vägen mot målet". McCauley lever för att en dag kunna "pensionera" sig i sitt drömscenario, ekonomiskt oberoende med vackert hus i drömlik miljö. Men man anar att han snarare lever för kicken att knäcka de riktigt stora "målen", stora banker, bepansrade bilar och säkerhetsvalv. Hanna är besatt av sitt arbete och har ett obefintligt men stökigt privatliv, med två skilsmässor bakom sig, som han helst flyr ifrån.

McCauleys gäng känns trovärdiga som skurkar, Tom Sizemore spelar en aggressiv kåkfarare som bara kan kontrollera sig under DeNiros auktoritära ledarskap. Val Kilmer spelar en skicklig men nergången och alkoholiserad kriminell med ett struligt förhållande och svårt spelberoende, och man anar en tuff uppväxt. McCauley håller ihop gänget, till och med i deras privatliv, och styr med järnhand.
Hannas polisteam jobbar för högtryck och det syns tydligt att Hanna kräver full hängivenhet och noggrannhet i arbetet av alla sina medarbetare. Man får känslan av att detta är teamet "alla" strävar efter att få vara med i och där ett misstag flyttar ner dig i rangordning direkt, och ett andra misstag medför att du kan packa din väska och börja patrullera gatorna igen.
Filmen har en otrolig känsla för detaljer och alla karaktärerna har sin egen story och man kan se och känna på bifigurernas hela liv genom korta inblickar och enkla repliker. Mästerligt.
Fotot i filmen är fantastiskt(av Dante Spinotti) och stadsvyerna ligger kvar på näthinnan långt efter att ridån gått ner.
Actionscenerna får John Woo att slita sitt hår i avund och realismen är genomträngande. Michael Mann har använt krigsveteranen från SAS, och författaren av bland annat Bravo Two Zero, Andy McNab, som rådgivare för stridsscenerna och det syns tydligt, framförallt vid den stora "bankstöten" där parvis framryckning är melodin och täckeld och skydd är givna ingredienser. Även om jag inte räknat skotten så är det i alla fall fler och rimligare omladdningar än i de flesta andra actionfilmer, där ofta skotten är oändliga ända fram till slutuppgörelsen där plötsligt någon har skjutit sin sista kula och vapnet "klickar".

Filmen är full av magiska ögonblick, intressanta sidospår, trassliga förhållande, och minnesvärda repliker. Framförallt finns det en scen på ett café där McCauley och Hanna möts öga mot öga över en kopp kaffe som är helt fantastisk, man riktigt ser hur ögonen lyser på DeNiro och Pacino, och man anar pikar och skämt bakom fasaden, och skådespelarglädjen hos de två veteranerna har nog aldrig varit större. Visst deras fokus och prestationer har varit intensivare under glansdagarna(Taxi Driver, The Deer Hunter, Raging Bull, Goodfellas respektive Serpico, The Godfather, Scarface, Scent of a Woman för att nämna några) men sällan har man sett så mycket liv i en så stillsam scen. Magiskt.

McCauleys syn på sitt liv som gangster sammanfattas fint i en av replikerna han fäller just under ovannämnda caféscen: "Don't let yourself get attached to anything you are not willing to walk out on in 30 seconds flat if you feel the heat around the corner."

För Hannas del sammanfattas han utomordentligt väl av hans frus kommentar: "You don't live with me, you live among the remains of dead people. You sift through the detritus, you read the terrain, you search for signs of passing, for the scent of your prey, and then you hunt them down. That's the only thing you're committed to. The rest is the mess you leave as you pass through."

Heat är 90-talets absolut bästa kriminalthriller, och en av årtiondets bästa filmer alla kategorier. De tror jag nog att de flesta som sett filmen är överrens om. Men för mig är det även en film som aspirerar på en topp tio plats på listan över världens bästa filmer genom tiderna. Heat är 171 minuter av ren filmnjutning, och fotot, musiken, karaktärerna, stämningen, skådespelet, detaljerna och upplevelsen är fantastisk. Enastående.

Läs för övrigt gärna Bravo Two Zero som är en mycket bra krigsskildring. Även Chris Ryan från samma pluton har skrivit en bra skildring i The One That Got Away (svensk titel: Den ende som kom undan).
Båda böckerna har sedermera blivit filmer Bravo Two Zero, 1999 av Tom Clegg med bland annat Sean Bean och The One That Got Away, 1996 av Paul Greengrass med bland annat David Morrissey. Filmerna är sevärda men min rekommendation för bästa upplevelse är att läsa böckerna istället.

Avslutningsvis citerar jag Neil McCauley efter att han och hans team har stormat in i banken, snabbt oskadliggjort vakterna, tryckt ner alla i banken på golvet och positionerat sig för att täcka hela utrymmet. McCauley hoppar upp på disken så att alla ser och hör honom och får paniken att lägga sig genom rånarnas tydliga och skrämmande kroppsspråk och följande "tal" till kunderna i banken.

"We want to hurt no one. We're here for the bank's money, not your money. Your money is insured by the federal government, you're not gonna lose a dime. Think of your families, don't risk your life. Don't try and be a hero. "
Bästa bankrånet i filmhistorien. Fenomenalt.