Olympus has fallen

Efter att se de höga omdömena, den digra skådesspelarlistan och den oscarsbelönade regissören, hade jag ganska högt ställda förväntningar på Olympus Has Fallen. Den visserligen överdrivet dramatiska inledningen ger också en viss förhoppning om att detta är en lite mer mångbottnad actionrulle. Men strax inser jag att detta trots allt främst är en väldigt påkostad actionfilm enligt standardformulär 1A.

Syd-Koreas president är på besök i vita huset och man ska förhandla om fördjupat samarbete med USA. Plötsligt visar det sig att hela den Syd-Koreanska delegationen bortsett från presidenten själv består av Nord-Koreanska superterrorister som på exakt 13 minuter fullständigt demolerar hela Vita Huset, kidnappar de båda presidenterna samt några av den amerikanska presidentens allra närmsta ministrar, samt massakrerar samtliga övriga i Vita Huset inklusive hela Secret Service, CIA och militärets infanteristyrkor. Detta blir naturligtvis fullkomligt överdrivet och orealistiskt, men ändå en ganska skön kontrast som ändå visar på viss självinsikt och sårbarhet hos USA, även i Hollywood. Så långt en ganska spännade och ändå lite halvovanlig actionhistoria och man är uppe på tårna(speciellt om man ser på HDTV med Blu-ray och fullt surround) MEN sen kommer då hela standardpaket in och Gerard Butlers karaktär Mike Banning en fd Secret Service man med lite brokig historia(inblandad när the first lady gått bort) klarar sig under attacken och står nu plötsligt ensam mot hela terrorstyrkan. Han blir då precis som John McClain(Bruce Willis, Die Hard) eller John Rambo(Sylvester Stallone, Rambo) före honom helt plötsligt en övermänsklig elitsoldat. Som ensam utmanövrerar, hela styrkan genom list, snabbhet, styrka, pricksäkerhet och psykologi, en efter en. Han räddar presidentens son, avslöjar den amerikanska förrädaren, eliminerar samtliga terrorister, fritar presidenten samt stoppar kärnvapenstridsspetsarna från att detonera i sina bunkrar över hela USA. En sann amerikans patriot som helt enkelt är lite bättre än alla andra människor på allting. Naturligtvis sänker detta filmen som helhet även om effekter, ljud och actionsscener är klanderfria.

Vad gäller skådespelarna så gör alla ett stabilt dagsverk, vare sig mer eller mindre. Aron Eckhart har aldrig varit någon favorit hos mig och gör en enkel men helt ok insats som USAs president. Gerard Butler som i mina ögon går lite upp och ner från roll till roll gör en stabil insats som amerikansk superhjälte, Morgan Freeman gör en lågmäld men cool insats som tillförordnad president under krisen. Övriga biroller görs bra men utan att på något sätt sticka ut. Den neda som höjer sig något över de övriga och som känns som en något mer välagerad figur är Angela Bassetts figur som secret service directorn, Lynn Jacobs. Manuset är ok i sitt syfte och dialogerna flyter hyfsat bra även om de inte ger något utöver det tilltänkta action/spänningsspåret. Den största besvikelsen för mig är väl egentligen regissören Antoine Fuqua som med Training Day, Tears of the Sun och King Arthur har höjt sin egen ribba och bär en viss touch av de lite oväntade och extra med sig i en film med denna budget. Detta tycker jag inte man får levererat här. En stabil och "häftig" actionfilm med visst mått av spänning men framförallt bra effekter som absolut fungera som underhållning på en vardagskväll. Men Olympus has fallen lyfter dessvärre aldrig till nästa nivå och kommer inte att ta plats på några topplistor.



Betyg(1-10): 6

Plus till: Stormandet av Vita huset, och en viss uppvisad "svaghet" i den annars så heligt perfekta amerikanska Hollywood-fasaden.

Minus till: För amerikanskt i alla sin "pampighet", lite väl enkelspårig och orealistisk i sin handling.

Bästa Citat: "Get me some coffee. Half and half. Three sweet'n lows. In a real cup. Not one of those paper or Styrofoam things."

Medpassagerare: 5 min fru, för mycket skjutande, röriga actionscener.

Regissör: Antoine Fuqua

Produktionsår: 2013

Stand Up Guys

Stand Up Guys är en liten småtrevlig aktionkomedi som kanske egentligen mest bärs upp av nostalgin i att se tre Hollywood-legender gör sitt kanske sista gemensamma åk i denna filmkategori. Filmen startar med att Pacino(Val) som spelar en gangster som är 60 plus släpps ut ur fängelse efter att ha avtjänat ett långvarit straff (28 år). Utanför murarna väntar partnern och bästa vännen Walken(Doc) på honom. Man får reda på att Pacions karaktär haft ihjäl en gangsterboss son och att Walken är nu som bästa vän kontrakterad för att lönnmörda Pacino så fort han kommit ut. Mordet på bästa vännen skall vara straffet för Walkens inblandning och om han inte utför det kommer hans barnbarn att dödas. De får ett dygn på sig att umgås sen skall Pacino avrättas. Det till åldern komna paret tar tillfället i akt och tar igen förlorad tid med fest, prostituerade och småbrott. De bestämmer sig för att fixa några våldtäktsmän som en slags sista show-down och involverar gängets forna chafför(Arkin). Den publikdragande trion verkar ha haft roligt under inspelningen och de fungerar bra tillsammans på vita duken. Närvaron är hög och en del dialoger känns äkta. Dock kunde man gjort en runda till med manus som stundtals blir lite krystat och framförallt finns en del "one-liners" som faller platt. Birollerna som Arkins dotter(Margulies) och Walkens barnbarn(Timlin) är bra, men övriga biroller lämnar en del kvar att önska.

Överlag är det en smårolig och lätt nostalgisk kvällstripp som åtminstone jag känner att jag inte vill ha ogjord, men det är inte iheller den första rullen man plockar fram för att se om.

Betyg(1-10): 6

Plus till: Närvaron, Nostalgin och vardagsreflektionerna om framförallt åldrande.

Minus till: Lite väl tunn story, ibland lite fåniga repliker.

Bästa Citat: "Yeah, well, my life is full of not good ideas."

Medpassagerare: ingen

Regissör: Fisher Stevens

Produktionsår: 2012

Young Guns

 

Young Guns är en klassisk western i halvmodern tappning, eller den var modern när den kom 1988. Regissören Christopher Cain hade strax innan Young Guns gjort The Principal med James Belushi och Where the river runs black efter David Kendalls bok. Två hyfsat bra filmer men inget extraordinärt på något vis. Efter Young Guns har Cain gjort filmer som The next karate kid och Gone Fishin'. Så Young Guns har hittills varit Cains absoluta höjdpunkt.

 

Jag såg filmen första gången på bio vintern 1989 med tre kompisar och en förälder för att vi skulle komma in då filmen hade 15-års gräns(vi var elva). Revolverstriderna på vita duken med bioljud var en häftig upplevelse som 5-klassare och skådespelarna var alla sådan som syntes i dåtidens innetidningar för ungdomar. Sheen, Estevez, Diamond Phillips och Sutherland var alla riktigt coola och hårda killar. När man ser filmen nu så vet man att tiderna förändrats.

 

Men då hade Sheen precis gjort succé i Wall Street och Plutonen. Diamond Phillips var stekhet efter La Bamba. Estevez kom från Breakfast Club, St. Elmos Fire och Stakeout, och Sutherland hade precis gjort The lost boys. Det var lite som en Ocean's Eleven för 80-talet. Som om det inte var nog med alla heta namn utan rollerna som de spelade var western legender som man hittat i Lucky Luke och läst mer om på biblioteket. Billy the Kid, Doc Scurlock, Pat Garrett med flera. Vilken upplevelse det var. Man måste naturligtvis även betänka att på denna tiden hade ingen HD-kvalitet med surroundsystem utan hemma hade man färg-tv med för mycket färg och VHS utan brusreducering. Film var tvivelsutan bäst på bio i alla lägen.

 

Storyn som fortfarande håller väl handlar om en brokig skara lätt missanpassade halvkriminella unga män som samlats av en fadersfigur, John Tunstall(Terence Stamp) som gett dem jobb och uppehälle och som även undervisar dem. En dag skjuts Tunstall ihjäl av den rike ranchägaren Murphy och hans gäng. Helt enkelt för att bli av med affärskonkurrens. Då den lokale Sheriffen är med i Murphys kretsar görs ingenting och Tunstalls pojkar blir utsedda till vice sheriffer av en domare, eftersom de är de enda som vågar gå emot Murphy. Men istället för att arrestera de skyldiga skjuter William Bonney ner dem och blir då Billy the kid med allmänheten. Gänget blir nu jagat av både Murphys män och armén. Filmen är en stark historia om att våld föder våld och samhällets utanförskap. Men även om gruppdynamik och gängsamhörighet.

 

Kvaliteten på filmen har naturligtvis förändrats relativt sett över de dryga 20 åren som gått sedan dess, men fortfarande håller storyn och det ungdomliga skådespelet väldigt bra. Cain har aldrig varit i närheten av att upprepa succén och lär väl inte göra det iheller då han snart är 70 år, även om han fortfarande är aktiv. Ser man filmen för första gången nu och är uppvuxen med 2000-talets filmer kan man säkert känna att tekniken är något bristande. Men jag såg filmen igen igår natt på Blu-ray och den håller trots allt hyfsat bra även med dagens mått.

 

 

Betyg(1-10): 9 vid första upplevelsen, 6 sett med dagens ögon.

Plus till: Sammansättningen i gänget, handlingen och manuset, samt western-miljön som är riktigt bra.

Minus till: Det blir lite "barnsligt" stundtals och i vissa lägen brister regin

Bästa Citat: "If we're caught, we're gonna hang... But there's many a slip twixt the cup and the lip."

Medpassagerare: 9 "Så jä-la coolt!" 3 överlyckliga 11-åringar

Regissör: Christopher Cain

Produktionsår: 1988

The Wind That Shakes The Barley

The wind that shakes the barley, eller Frihetens pris som den fått heta i Sverige är ett krigsdrama av Ken Loach. Filmen utspelar sig på 1920-talets Irland och skildrar delar av den frihetskamp som utspelades då. Kärnan i filmen är den nyutexaminerade läkaren Damien på väg till ett stabilt jobb i London, och hans bror Teddy som utgör en viktig del av "the trenchcoat thugs" en slags gerillarörelse med ganska radikala och våldsamma metoder. En våldsam aktion av engelsmännens "Black and tans", där Damien blir vittne till och del av att man misshandlar och mördar en ung Irländare, gör att han väljer att stanna på ön. Istället för doktorsjobbet kontaktar han sin bror och går med i gerillan. Loach känsla för detaljer och miljöer är väldigt påtagliga i filmen och kläder, make-up och bakgrunder är perfekta. Manuset är riktigt bra och hela filmen känns väldigt levande och nära. Cilian Murphy gör en storslagen prestation i huvudrollen och även Liam Cunningham är magnifik i sin roll.

Filmen fick mycket kritik i Storbritannien när den kom då den är väldigt kritisk till Britternas beteende på Irland. Men trots den "anti-brittiska" ståndpunkten är filmen även kritisk mot det mer våldsamma undergrupperna av det Irländska motståndet. Loach lyckas även ge kritiska referenser till det mer moderna Storbritanniens delaktighet i mellanöstern, och till Blair och Bush. Lite tankar också åt hur man som "invaderande" styrka behandlar lokalbefolkningen och deras vardag. På det stora hela en tänkvärd och mycket sevärd film. Loachs förmåga att hitta precis rätt tonläge och få ut det mesta av sina ofta mindre kända skådespelare är enastående. Jag kan varmt rekommendera filmen som ett litet mästerverk i sin genre.



Betyg(1-10): 8

Plus till: Miljön, kostymerna, manuset och regin. Skådespelarna är riktigt bra också.

Minus till: Att guldpalmen i Cannes blev det enda stora priset. En reginominering till Oscar och en Oscar för bästa utländska film hade inte varit orimligt.

Bästa citat: "It's easy to know what you are against, but quite another to know what you are for."

Reggisör: Ken Loach

Produktionsår: 2006

Ao, le dernier Néandertal

AO den sista neandertalaren är ett visuellt vackert äventyr som utspelar sig i centrala Europa för cirka 30 000 år sedan. AO(Simon Paul Sutton) är en neandertalare som får se sin klan utrotad, och väljer desperat att bege sig ut på jakt efter sin försvunna tvillingbror. AO blev bortbytt som 9 åring(i en trolig handelsdeal för att undvika inavel) och nu försöker han alltså hitta tillbaka till någon form av samhörighet. Under sin strapats utsätts han för diverse prövningar och möter under brutala former den gravida homo sapiens kvinnan Aki, tillsammans flyr de undan "förslavning" och vandrar sedan tillsammans men som främlingar och ovänner. Efterhand som livet testar dem finner de varandra och blir ett par. Malaterre som är regisören och kreatören bakom filmen har tidiagre regiserat dokumentärer om människans ursprung och om neandertalarna. Då det nyligen upphittats DNA-bevis för fortplantning mellan de två raserna Homo Sapiens och Neandertalare är filmen historiskt väldigt intressant. Malaterre har sedan sin första dokumentär 2003 blivit något av en hobbyexpert på den här historiska perioden och filmen känns i mycket ganska autentisk. den fysiska utformningen av Neandertalare stämmer väl med de skelett man hittat och miljön är välgjord. Djuren i filmen är alla riktiga(även om en del bin animerats för att flyga dit man vill) men Malaterre har av någon anledning förstört deras ögon, vilket störde mig personligen något enormt. Den vetenskapliga korrekta bilden är mycket bra, men själva kärlekshistorian känns något plastig i sammanhanget. Skådespelarna är generellt bra i ganska svårspelade roller. Men man kunde jobbat en del på statisterna, känns som att de bara klätts ut och lämnats till att göra lite vad de vill på sina fysiska ytor bortsett från det uppenbara såklart(du är jägare, du ska laga mat osv).

 

Betyg(1-10): 7

Plus till: Fantastiska vyer och väldigt intressant och tankeväckande historisk "lektion" med många korrekta historiska fakta. Bra make-up och kläddesign.

Minus till: Djurens ögon, framförallt Isbjörnens, kan inte förstå tanken bakom det, kan tänka mig ett par olika budskap men genomförandet är uselt. Något för moderniserad kärlekshistoria.

Bästa Citat: går inte att citera då Malaterre använder ett påhittat/troligt språk

Medpassagerare: ingen

Regissör: Jacques Malaterre

Produktionsår: 2010

La Proie

La Proie eller The Prey som den engelska titeln lyder är en fransk actionthriller av Eric Valette. Valette har tidigare gjort utmärkta spionthrillern Une affaire d'état, ruggiga och mörka Maléfique och väldigt mediokra skräckfilmen One Missed Call. Efter att ha sett The prey så hoppas jag att Valette håller sig till franska produktioner och skippar Hollywood helt. Filmen börjar i fängelset där Franck, en rånare(Dupontel) väntar på att få avtjäna de sista månaderna av sitt straff och att få komma ut till fru(Murino) och barn igen. Hans cellkamrat Jean-Louis(Debac) är en felaktigt dömd sexförbrytare som får stryk av andra interner, och huvudpersonen Franck hjälper honom ur knipan. Den felaktigt dömda släpps strax därefter och Franck får snart veta att han inte alls var felaktigt dömd och att han nu är ute efter Francks familj. Desperat flyr han från fängelset och blir ett nationellt mål, med en specialgrupp, ledd av en framgångsrik ung kvinna, Claire Linné(Taglioni), utsedd att fånga in honom. Nu blir det en intensiv och adrenalinfylld jakt, där Franck jagar sin förra rumskamrat och där polisen jagar Franck. Filmen är fylld av spektakulära actionscener och flera plötsliga och överraskande(filmtekniskt sett)händelser. En väldigt bra Europeisk actionfilm helt enkelt. Valette har samlat en erfaren och bra ensemble av rutinerade franska(och spanska, i Sergi López) topp skådespelare, det vill säga de som inte flyttat till Hollywood utan kört 30+ franska filmer vardera. Även om en del action blir väldigt överdrivet även här så fungerar det bättre än mycket av det som Hollywood producerar och det är filmat med en större närvaro och känsla utan att produktionen blir nämnvärt svagare. Ett bra eller till och med bättre alternativ till Transporter eller Crank, faktiskt till helt i klass med Taken.

Betyg(1-10): 7

Plus till: Bra sammansättning av ensemblen, bra linje i storyn och spektakulära actionscener, mycket bra stuntarbete.

Minus till: Stryktåligheten hos flera personer men främst Franck(Dupontel) blir stundtals så att man reagerar på den även när man är "inne i filmen".

Abduction

Abduction är en förvånansvärt enkelspårig actionhistoria av annars duktige John Singleton( Boyz n the Hood & Higher Learning), om en ung kille som tror han lever ett vanligt High School liv, men som i själva verket är bortadopterad som liten och uppfostrad av två CIA agenter. Taylor Lautner från Twilight-filmerna spelar sin första ledande huvudroll och ser bra och vältränad ut men brister ganska mycket i skådespeleriet. Storyn är stundtals lite over-the-top och kunde nog ha jobbats igenom en eller ett par vändor till. Men produktionen är påkostad och man har en hel del stora namn i diverse biroller. Alfred Molina, Jason Isaacs och Maria Bello gör klart godkända prestationer och Michael Nyqvist är inte heller helt tokig som bad-guy. Sigourney Weaver har också en mindre roll men som hon dessvärre mest spelar av på rutin. Det blir lite av en katt och råtta jakt utan att riktigt ta fart eller få nerv. Men funkar ändå som lättare kvällsunderhållning eller liknande avkoppling om man bara vill se duglig action och inte lägga ner någon överdriven tankeverksamhet och inte har allt för hårda krav på realism.

Betyg(1-10): 5

Plus till: Ett par hyggliga biroller av bland annat Molina, Bello och Nyqvist, och snygg produktion.

Minus till: Den lite väl orealistiska och stundtals väl tilltagna storyn. Lautner är dessvärre inte redo för den här storleken på rollkostymen.

Bästa Citat: "Dude, I can't believe how mainstream you guys are."

Prometheus

Alien 1 eller Prometheus som den fått heta istället är en storslagen film rent visuellt med fantastiska specialeffekter och häftiga scener. Prometheus utspelar sig sådär en 30 år innan första Alien-filmen och det ryktas om att det kommer att komma två till i det spannet som öppnar sig. Jag har lite svårt att komma fram till en slutlig bedömning av filmen och får troligtvis se den en eller ett par gånger till för att snappa upp alla detaljer och kopplingar till de övriga filmerna.

Men ett par saker kan man sådär lite halvnördigt ta upp i alla fall. Ridley Scott säger sig inte vara något fan av Alien vs Predator men ändå får man stundtals mer känsla av just den filmen än tex Aliens Återkomsten i form av hur boningen/fabriken/tillhållet är konstruerat. Nåja det är en mindre parentes och kanske inte så viktigt. Dock är känslan av förföljelse faktiskt klart sämre än i Alien. I Alien när Ripley hela tiden har ett obehagligt hot av det förföljande monstret så kryper det i kroppen av obehag, här blir den effekten mer som när hajarna simmar in i forskningsanläggningen i Deep Blue Sea, inte alls lika obehagligt skrämmande effektfullt. Troligtvis en stämningsfråga men inte desto mindre en viktig sådan.

För övrigt är dialogerna och tekniken väldigt bra, och precis lagom avslöjande för att hålla intresset på topp rakt igenom filmen och även efter att den slutat. Finns en inneliggande nackdel med att göra prequels då man som i detta fallet har över 30 års teknisk utveckling att tillgå. Lite som i Star Wars serien också. Det blir lite dumt ibland när tekniskt överlägsna prylar plötsligt dyker upp långt innan i tiden för att sen vara "förlorade" igen i filmseriens övergång till de äldre filmerna. Man gör dock det bättre i Aliensserien än i tex Star Wars. Om man då går till själva filmen så är det isolerat än väldigt bra Sci-Fi film med tydliga kopplingar till många av de saker som var så unikt med Alien, samtidigt kan jag tycka mig hitta små lånesaker från andra lyckade Sci-Fi filmer som tex Pitch Black på ett väldigt bra och snyggt sätt. Huvudrollerna med Rapace, Fassbender, Pearce och Theron är väldigt, väldigt bra. Den enda som faller ur ramen här är i mitt tycke Logan Marshall-Green som jag inte alls blev imponerad av, tvärtom, även om det delvis är karaktärsbefogat så är hans skådespel inte heller tillräckligt. Men det stora problemet ligger i att även två av bi-rollerna är i mitt tycke väldigt svaga och som jag ser det orealistiska(jag vet, filmens ledmotiv är inte realism) Det är de båda forskarna som springer vilse i filmen, och ännu mer i sina karaktärer. Geologen Fifield och biologen Millburn är två så dåligt gjorda och svaga karaktärer att jag häpnar av förvåning. De är rena monstermatfigurer i en klassisk Monster C-film som Mega Piranha eller motsvarande. Riktigt dåligt faktiskt.

Lite svagheter finns också i storyn där man öppnar många lådor och drar i många trådar utan att riktigt knyta ihop säcken eller stänga igen lådorna igen. Man har dock två filmer till på sig och det finns möjligheter till att detta blir förbättrat i efterhand så att säga. Men storyn lever inte riktigt upp till alla de storskaliga frågor och finurligheter man försöker ta upp. Blir dessvärre så när man inte riktigt har storytid till att match det storslagna effektmakeriet. Tror man hade gjort sig själv en tjänst om man skalat av lite i ambitionen och låtit storyn växa i nästa film när man satt ramen här. Huvudkaraktärerna är väldigt bra och väl genomarbetade och man skulle stannat vid dem så länge.

Så sammantaget då. Prometheus är en storslagen Sci-Fi med fantastiska specialeffekter. Ljud, ljus och foto är väldigt bra, musiken fungerar och produktionen är väldigt påkostad. Man har varit påhittig i all teknik men möjligtvis skulle man varit något mer innovativ i vissa "settings". Men man har lånat idéer och effekter väl från andra lyckade projekt. Stämningen i filmen håller bra nivå och huvudkaraktärerna är riktigt bra och välspelade. Man förmedlar också tydligt att det kommer mer och man lyckas hålla tankarna på hur allt hänger samman(med de fyra(fem(AvsP)/sex(AvsP2)) andra Alien filmerna). Rapace är en väldigt värdig arvtagerska till Weaver och gör en storslagen prestation.

Betyg(1-10): 7

Plus till: Specialeffekterna, Rapace och Theron och kanske framförallt Fassbender som är helt strålande.

Minus till: Birollerna och de något för många lösa trådarna i storyn, samt den något misslyckade skräckeffekten

Bästa citat: "There is nothing in the desert and no man needs nothing".

Lions For Lambs

I Filmen Lejon och Lamm som är den svenska titelen får vi tre parallella historier berättade samtidigt och i ett försök till realtid under de ca 90 minuter filmen varar. Den ena storyn är om den potentiella presidentkandidaten och senatorn(Cruise) som ger en timmeslång intervju om strategier för att vinna kriget i Afghanistan till en skeptisk journalist(Streep). Den andra storyn är om två soldater i Afghanistan som hamnat i bakhåll, när de blivit utskickade i ett försök av ett nytt strategiskt grepp, och skadade väntar på räddning medan de Talibanska styrkorna rycker allt närmare. Den tredje parallella linjen handlar om en proffessor i statsvetenskap(Redford) som försöker få en småbesvärlig men briljant student tillbaka till universitetet. Filmen är helt dialogbaserad och vissa filmtekniska detaljer har fått stryka lite på foten då det inte prioriterats specialeffekter och foto. Filmen tar inte som brukligt en klar politisk ställning utan representeras av "båda"(de amerikanska) sidorna, höger(Cruise) och vänster(Streep & Redford). Dialogen är bra och ingen är en tydlig slagpåse(även om senatorn har lite svagare skrivna repliker). Det är en film som tar upp flera frågor till diskussion utan att för den sakens skull komma med pekpinne och ge svar. Det är tydligt att Redford är en engagerad regissör som har ett budskap och som vill göra film som ställer kritiska frågor. Den kanske viktigaste och tydligaste frågan som ställs är den om dagens samhälle, där verkliga krig och konflikter hamnar i skymundan för mer komersiell tv-underhållning.

Betyg(1-10): 7

Plus till: Väldigt bra skådespel över hela linjen även om Streep är ett snäpp över de andra som vanligt.

Minus till: Slarvigt uttryckt kan man säga att Redford i sin iver att säga något glömmer bort en del av filmkonstens styrka, nämligen att visualisera.

Bästa Citat: "You're good with words, Todd. But you know what would make them even better? If they had a heartbeat."

 

Blindness

Blindness är lite som en modern Flugornas Herre för vuxna med en liten twist. Ett obehagligt obotligt ögonvirus sprider sig som en löpeld genom en amerikansk storstad och gör alla blinda. Regeringen inser snabbt faran och sätter alla smittade i karantän i ett fängelseliknande övergivet mentalsjukhus. Men en av de intagna är immun mot viruset och följer bara med sin man för att hjälpa till genom att låtsas vara blind. Blinda, smutsiga och med allt mindre matransoner tvingas de sen klara sig själva innanför murarna. Mänskliga överlevnadsinstinkter blandas med maktutövning och övergrepp. Den starkes rätt blir alltmer påtaglig. Filmen skildrar både det fina och mänskliga som många av människans mindre smickrande sidor. Det är en väldigt stark film med en hel del ganska obehagliga scener, även om de rent visuellt lämnar en del åt fantasin i sin filmteknik vilket väl gör dem starkare beroende på hur känslig man är och hur mycket man lever sig med i det man tittar på. Extra obehag ges även av det lite nya greppet med att dessutom lägga till blindheten. Huvudrollerna spelas väldigt bra av Julianne Moore och Mark Ruffalo och i riktigt bra biroller syns även Alice Braga och Gael García Bernal. Danny Glover har också en biroll, där han spelar en klassisk Morgan Freeman roll av vishet, självinsikt och samvete. Glover gör det bra men hans roll känns stundtals malplacerad och övertydlig. Jag blev positivt överraskad av filmens kvalitet och nytänkande. Storyn som även om den kanske kan kännas lite väl tillrättalagd stundtals, var väldigt bra och intressant och en duglig studie i mänskligt beteende på gott och ont. Filmstilen som nog är tänkt att vara lite genom den enda seendes ögon och är faktiskt väldigt snyggt gjort.
Betyg(1-10): 7
Plus till: Julianne Moores fantastiska insats, filmstilen och modet i storyn.
Minus till: Den gamla revolvern med plats för sex patroner, men som ändå skjuter mer än ett dussin skott.
Bästa citat: "The only thing more terrifying than blindness is being the only one who can see."

Crimson Tide

 

Crimson Tide eller Rött Hav som den svenska titeln lyder, är ett U-båtsdrama från 1995 av den nyligen framlidne Tony Scott. Filmen som utspelar sig på en Amerikansk kärnvapen u-båt, kom ut i samband med första Tjetjenienkriget och med den bakgrunden blev historien plötsligt väldigt aktuell och extra skrämmande. Den amerikanska U-båten styrs av en av strider rutinerad överste spelad av Gene Hackman. Som den nytillträdde ställföreträdaren spelar Denzel Washington. U-båten får besked om att missnöjda Ryska rebeller tagit över kärnvapenkoder och är i fas att avfyra en attack och starta ett tredje världskrig. Man får order om att motverka en sådan attack genom att skjuta först, dock kan man inte få ordern bekräftad eftersom tekniska problem tillstöter. Det hela blir till en maktkamp ombord på ett av världens dödligaste vapen, i kombination med att båten stöter på en hel del andra problem av olika allvarlig storleksgrad. Filmen blir en spännande och vid eftertanke ganska skrämmande historia med fantastisk dialog och bra foto och specialeffekter. I birollerna skymtar bland annat Viggo Mortensen, Ryan Phillipe, James Gandolfini, Matt Craven och George Dzundza till och bidrar till en tät och intensiv filmupplevelse.

Betyg(1-10): 8

Plus till: En intressant och finurlig dialog och bra skådespel i alla roller.

Minus till: Det ensidiga och begränsade synsättet på fienden.

Ellie Parker

Ellie Parker är en dramakomedi om en ung kvinna från Australien som gör allt hon kan för att slå igenom som skådespelerska i Hollywood. Det är trassliga förhållanden, rekvisita problem, skådespelarlektioner, terapisessioner och identitetskris. Ett ganska träffande porträtt om livet i utkanten av det glamourösa Hollywood. Naomi Watts gör ett roligt och ganska utelämnande porträtt av en ung kvinnas kamp för stjärnglans. Många av birollerna är dock ganska stereotypa och kunde helt klart twistats till lite för att skapa lite mer trovärdighet i karaktärerna. Filmen är allt som allt en smårolig och småtragisk historia som både underhåller och skapar tankar om den press vi alla lever i, i dagens samhälle. En god idé, väl genomförd men som kunde blivit en riktig hit om den haft en något större budget.

Betyg(1-10): 6

Plus till: Naomi Watts som efter succér med Ned Kelly, 21 Grams och Attentatet mot Richard Nixon ger sig in i denna typ av smalfilm.

Minus till: Avsaknaden av djup i birollerna

Looking for Eric

Looking for Eric av Ken Loach var riktigt, riktigt bra faktiskt, riktiga engelska miljöer, den hårda vardagen skildrad, ungdomsgäng, trassliga familjeförhållande, riktig vänskap och gammal kärlek. Huvudpersonen är en brevbärare som heter Eric Bishop, som håller på att bli tokig. Han får plötsligt uppenbarelser av Eric Cantona i sin omgivning(första gången efter att ha rökt en joint han stulit från sin äldsta styvson). Sen dyker Cantona upp med jämna mellanrum och levererar fyndigheter och franska ordspråk som han sen översätter till sin fanatiske supporter Eric. Det är sköna skämt i vänskapskretsen(alla är Manchester United supportrar) och det handlar om att våga ta tag i sitt liv. Fantastisk film med smak för detaljer. En pärla, fylld av skratt och rysningar(tillbakablickar på Erics karriär) Det är Cantona mål, det är Unitedtröjor och det är Rooneyhalsdukar, och United affischer och en Cantonaplansch i nästan naturlig storlek, man skymtar till och med en Season Review DVD på en bänk i lägenheten. Filmens coolaste citat är när Eric(brevbäraren) frågar hur han pallade trycket av förväntningar från läktaren, after all you’re just a man, varvid Eric(Le King) svarar I’m not a man, tystnad, I’m Cantona. Underbart…

Betyg(1-10): 9
Plus till: Eric Cantona som faktiskt är riktigt bra som ”sig själv”.

Minus till: Saknade lobben mot Chelsea, nicken mot Everton, frisparken mot Arsenal, och trixandet med tre motståndare mot Norwich.

Commissario Montalbano: Il Ladro Di Merendine

I första delen av filmserien om Kommisarie Montalbano får vi i lagom lugn takt lära känna kommisarien och hans medarbetare när de reder ut ett som det tycks relativt enkelt mord på affärsman, men relativt snart dyker det upp kopplingar till ett annat mord på en tunisisk sjöman och utredningen kompliceras för att så småningom leda till en organisation i undre världen. Den svenska titeln är Den tunisiske sjömannen och överlag är det en behaglig och lättsam kriminalhistoria med allvarliga undertoner. Helt klart sevärt och underhållande. Litet plus till försöken med det besvärliga förhållandet mellan Salvo(Montalbano) och hans flickvän Livia samt känslorna som inbegrips när det kommer in barn i bilden. I det stora hela en Italiensk variant på Beck och Wallander om än lite mindre påkostad. Enda minuset är väl Polissekreteraren som ska vara med och lätta upp stämningen på Italiensk manér det är småroligt men förstör samtidigt det seriösa tankarna i filmen.

Betyg (1-10): 6

Plus till: Miljön och försöken att göra karaktärerna mångbottnade

Minus till: Den klumpige och korkade polissekreteraren

Leatherheads

I Spel och Kärlek med Geroge Clooney och Renée Zellweger är en romantisk komedi som utspelar sig under 1920-talet och handlar om den Amerikanska fotbollsligans omvandling från amatörliga till professionell. En relativt medioker film med endast ett par roliga inslag och utan någon större romantisk touch. Känns mest som ett mellanspel för Clooney och en film man lika gärna kunnat vara utan. Funkar kanske som kvällsunderhållning för dem som är fan av genren men inte mer än så.
Betyg(1-10): 4
Plus till: Jonathan Pryce som spelar bra
Minus till: Det mesta, men framförallt att storyn känns väldigt tunn och utfyllnaden av skämt saknas.

Fool's Gold

I Fool's Gold möter Sahara, Into the Blue på ett stundtals småroligt, men mest löjligt och pinsamt sätt. Matthew McConaughey spelar en skattletare som står i skuld till några skumma typer och en annan större skattletare han tidigare jobbat åt(känner någon igen det?), Kate Hudson spelar hans ex-fru som han vill ha tillbaka. Smålöjlig och en klart sämre och svagare kopia av Into the Blue med försök till komisk tvist, där återigen McConaughey slösar bort sin talang på ytterliggare en b-film. En svag romantisk tendens skymtas men skuggas snabbt igen, kemin mellan Hudson och McConaughey är svag och enda ljusglimten är Donald Sutherland som spelar med lite distans till sig själv.
Betyg(1-10): 3
Plus till: Sutherland som fungerar ok som smårolig uttråkad miljonär
Minus till: Bristen på egna idéer och att McConaughey slösar bort sin talang på sånt här nonsens

The Curious Case of Benjamin Button

I helgen såg jag Benjamin Buttons otroliga liv, men har lite svårt att bestämma mig för vad jag tyckte. Det var en ganska bra feelgood-film trots att den var lite sorglig på sätt och vis. Till stor del var det bra make-up, bra kostymer och bra skådespel, från framförallt Blanchetts, Swintons och Ormonds sida. Ibland blev det lite för mycket när Button var ung, fast gammal och den första halvtimmen var ganska seg. Men direkt efter slutet var ändå känslan att det var en ganska bra film. Lite märkligt på något vis för jag kan inte riktigt säga vad som var bra i den, men någonstans lockar de lite osannolika filmerna mig, och skådespelet var till stora delar mycket bra. Själva storyn är en tragisk kärlekshistoria där de förälskade aldrig släpper varann trots att de växer ifrån varandra. Klart sevärd var den dock och berättarrösten som till större delen är Brad Pitts är behaglig att lyssna på, dock är hans åldersskiftningar sådär i vissa läge och framförallt när han sminkats till yngre blir det lite brister.
Betyg(1-10): 7
Plus till: Julia Ormond i bra biroll, länge sedan jag såg henne.
Minus till: Fotot i vissa sekvenser främst till havs, och den sega inledningen.

Wallander 16: Kuriren

Såg den 16:e delen ur den "nya" Wallanderserien igår kväll, och betraktar man det som en TV-serie, snarare än långfilmer är filmerna ganska bra. Sett till hela serien var det ingen film som stack ut på något sätt, utan ett ganska medelmåttigt "avsnitt". Lite försök till djup dök upp genom, hot mot polisaspiranten Isabelle, men det nådde inga större höjder. Samantaget var det en ok kriminalhistoria om knarkhandeln i Ystad, med försök att visa på gänguppgörelser om knarkmarknaden, med den lokala MC-klubben som blir underhuggare till i området nyetablerade "Juggemaffian". Helt ok som kvällsunderhållning i det stora hela, förutom MC-gängets president som var uselt spelad, av någon(ska kolla upp vem) som inte alls passade i rollen.

Betyg(1-10): 5

Plus till: Lena Endre som gör sin roll som åklagare bra.

Minus till: Mc-gängets president som helt saknade trovärdighet.