tisdag 30 oktober 2012

Young Guns

 
Young Guns är en klassisk western i halvmodern tappning, eller den var modern när den kom 1988. Regissören Christopher Cain hade strax innan Young Guns gjort The Principal med James Belushi och Where the river runs black efter David Kendalls bok. Två hyfsat bra filmer men inget extraordinärt på något vis. Efter Young Guns har Cain gjort filmer som The next karate kid och Gone Fishin'. Så Young Guns har hittills varit Cains absoluta höjdpunkt.
 
Jag såg filmen första gången på bio vintern 1989 med tre kompisar och en förälder för att vi skulle komma in då filmen hade 15-års gräns(vi var elva). Revolverstriderna på vita duken med bioljud var en häftig upplevelse som 5-klassare och skådespelarna var alla sådan som syntes i dåtidens innetidningar för ungdomar. Sheen, Estevez, Diamond Phillips och Sutherland var alla riktigt coola och hårda killar. När man ser filmen nu så vet man att tiderna förändrats.
 
Men då hade Sheen precis gjort succé i Wall Street och Plutonen. Diamond Phillips var stekhet efter La Bamba. Estevez kom från Breakfast Club, St. Elmos Fire och Stakeout, och Sutherland hade precis gjort The lost boys. Det var lite som en Ocean's Eleven för 80-talet. Som om det inte var nog med alla heta namn utan rollerna som de spelade var western legender som man hittat i Lucky Luke och läst mer om på biblioteket. Billy the Kid, Doc Scurlock, Pat Garrett med flera. Vilken upplevelse det var. Man måste naturligtvis även betänka att på denna tiden hade ingen HD-kvalitet med surroundsystem utan hemma hade man färg-tv med för mycket färg och VHS utan brusreducering. Film var tvivelsutan bäst på bio i alla lägen.
 
Storyn som fortfarande håller väl handlar om en brokig skara lätt missanpassade halvkriminella unga män som samlats av en fadersfigur, John Tunstall(Terence Stamp) som gett dem jobb och uppehälle och som även undervisar dem. En dag skjuts Tunstall ihjäl av den rike ranchägaren Murphy och hans gäng. Helt enkelt för att bli av med affärskonkurrens. Då den lokale Sheriffen är med i Murphys kretsar görs ingenting och Tunstalls pojkar blir utsedda till vice sheriffer av en domare, eftersom de är de enda som vågar gå emot Murphy. Men istället för att arrestera de skyldiga skjuter William Bonney ner dem och blir då Billy the kid med allmänheten. Gänget blir nu jagat av både Murphys män och armén. Filmen är en stark historia om att våld föder våld och samhällets utanförskap. Men även om gruppdynamik och gängsamhörighet.
 
Kvaliteten på filmen har naturligtvis förändrats relativt sett över de dryga 20 åren som gått sedan dess, men fortfarande håller storyn och det ungdomliga skådespelet väldigt bra. Cain har aldrig varit i närheten av att upprepa succén och lär väl inte göra det iheller då han snart är 70 år, även om han fortfarande är aktiv. Ser man filmen för första gången nu och är uppvuxen med 2000-talets filmer kan man säkert känna att tekniken är något bristande. Men jag såg filmen igen igår natt på Blu-ray och den håller trots allt hyfsat bra även med dagens mått.
 
 
Betyg(1-10): 9 vid första upplevelsen, 6 sett med dagens ögon.

Plus till: Sammansättningen i gänget, handlingen och manuset, samt western-miljön som är riktigt bra.

Minus till: Det blir lite "barnsligt" stundtals och i vissa lägen brister regin

Bästa Citat: "If we're caught, we're gonna hang... But there's many a slip twixt the cup and the lip."

Medpassagerare: 9 "Så jä-la coolt!" 3 överlyckliga 11-åringar

Regissör: Christopher Cain

Produktionsår: 1988

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar